Djupare tankar om rätten till att ta liv
The Dead of Night har många gånger fått mig att tänka på vad som är rätt och vad som är fel. Vem bestämmer ens vad som är rätt och fel? I krig finns det inte många lagar som gäller, speciellt inte när en nation försöker erövra en annan. Så vad är det som ska följas, lagen eller moralen?
Under bokens gång så dör väldigt många, mestadels soldater. Dessa soldater mördas i självförsvar av sex stycken gerillakrigare som egentligen inte har någon rätt att beröva andra livet. Så vart går gränsen mellan ont och gott, mellan gärningsman och offer. Om någon bestämmer sig för att mörda mig, då vet jag inte om det är rätt eller fel att mörda den personen innan. Men samtidigt så kommer jag att dö om jag inte gör något annat. Sådana tankar uppstår när man läser den här boken.
Ännu en fråga man ställer sig är ifall alla är villiga att döda för sitt eller sin väns liv. Vad gör egentligen dig mindre skyldig till brottet än någon annan, om man inte gräver ner sig i lagboken i någon balk och paragraf som säger att det är nödvärn. Snälla lagbok, definiera ”nödvärn”. Är det när man står tryckt mot en vägg med en pistol mot pannan det gäller, eller är det även om en armé samlar ett helt samhälle i ett fångläger? Jag kan helt ärligt talat inte så någon större skillnad, men ändå så ses man som gärningsman i fiendens ögon. Man borde ses som ett offer som slog tillbaka. Lagboken kan inte ha några svar på den frågan, så vad är det som gäller i krig egentligen…
Jag kan inte heller sluta tänka på vad jag själv hade gjort i deras situation. Jag vill leva, men jag vill inte behöva likvidera andra för det. För vad säger att jag har större rätt till ett liv än någon annan? I flera tillfällen i boken så sätts dessa ungdomar i situationer som denna, och det har alltid slutat med att någon dör. Kan lagen avgöra om det var ”rätt” person som dog?
”De två soldaterna kom nu närmare och närmare. Det gick nu att skilja dem åt, en man och en kvinna, båda med gevär på axeln. Vi kröp tätare ihop i buskaget och hoppades på att de inte skulle se oss.” (sid. 159)
Detta utdrag var från när ungdomarna var ute och letade efter förnödenheter, när de sedan stöter på en mindre patrull. Det framgår att de inte vill att något ska hända, eftersom att de gömmer sig. Dock så får den ena soldaten för sig att ställa sig och urinera i busken där de ligger. Därför måste Ellie skjuta båda soldaterna med sitt avsågade hagelgevär, för att annars hade samtliga av dem varit döda. Jag inser att när man läst denna bok så förstår säkert fler än jag att ibland måste man värdera sitt eller sina näras liv högre än andras, även om de andra kanske för tillfället är oskyldiga. Man får själv agera domare, jury och bödel.
